en klump i bröstet

Jag har fått tillbaka en hel del ångest på sistone. Känns som att det mesta ger mig dåligt samvete och att jag aldrig har en susning att nå upp till kraven. Just nu känns det som jag vill vara: smalare, snyggare, ha bättre hår, längre ben, bättre kondition, intressantare intressen, fler kompisar, roligare jobb, prestera bättre på jobbet, få mer uppskattning för det jag gör och ha ett roligare liv helt enkelt. Jag vet ju innerst inne att det egentligen inte är något fel på mig, men just nu har jag extremt svårt att fokusera.
I helgen gick jag en hel dag och hade ångest utan att veta varför. Det har inte hänt sedan i oktober förra året. Och jag vaknar på nätterna, och kan inte somna om för att jag har ont i magen och tankarna bara snurrar.
Jag tror jag vet vad allt har sitt ursprung i och jag stör mig på att jag bryr mig så mycket. Men än mer stör jag mig på att folk inte kan visa uppskattning. Ska det vara så jävla svårt?
Jag vet att jag inte ska ta saker personligt, men hur tar man egentligen en överkörning utan tack? Varför ska jag bara fortsätta köra på som vanligt och prestera mitt bästa? Någonstans i allt försvinner liksom inspirationen.