gnäll från en rädd en

När jag ändå har hållit på och gnällt kan jag ju lika gärna fortsätta.
I somras började omorganisationer på mitt jobb, då när jag inte berördes, stod jag där och tyckte de andra var töntiga, jobbiga och oförändringsbenägna som gnällde och snackade massa skit. Nu har jag blivit nästan likadan.
I morgon ska jag på konferens från lunch till lunch onsdag. Jag vet inte ännu vad som ska hända (dåligt att inte ens dagen före veta vad vi ska göra detta dygn borta), men jag antar att det har med den stundande omgörningen av tidningen att göra. Vd vill att de tidningar som ingår i koncernen ska bli mer lika och jobba på samma sätt. Vi ska också ha utbyte av texter och bilder. Anledningen till det är att när koncernen har ett bra koncept kan den köpa fler tidningar och lägga konceptet direkt på den nya tidningen och köra vidare. Jag har full förståelse för det här.
Men, när jag började på den här tidningen var den ingenting. I två och ett halvt år jobbade jag helt själv för att bygga upp tidningen till det den är i dag. Jag har en idé som jag kör på och allt återspeglas i det. Jag har själv byggt layout, jag har själv skaffat mig kontaktnät. Hur jag än försöker att inte bli bitter och rädd inför det nya så går det inte. Jag kan inte annat än att känna det som: ... och hej! (inte ens tack och hej för något tack för det jag gjort har jag aldrig fått). Det känns som den idé jag kört på och den layout jag har jobbat med och byggt upp bara ska kastas i papperskorgen och glömas bort.
Kanske skulle det vara lättare och koncernen använt sig av en tidningsdesigner och någon som kan tidningar när de började hela omgörningen. Men i stället har man använt sig av en annonsproducent/grafiker, som inte varken kan eller har jobbat med tidningar och en ung tjej, som precis anställts på en annan tidning och som inte ens är journalist.
Kanske målar jag fan på väggen i förväg, jag vet ju faktiskt inte riktigt vad som ska hända i morgon, men samtidigt är det skönt att få vara lite bitter och gnälla av sig. Uppdateringar kommer så snart jag vet mer.