presentationsångesten

Jag intervjuade en helt underbar person i veckan. Det hela tog över två timmar och jag kom därifrån inspirerad och glad. Men när jag skulle sätta mig och skriva så tog det stopp. Nu har jag skjutit på det så länge. Jag tror att en av anledningarna till att det tagit stopp är att hon berättade att hon inte gärna är med i tidningen. Hon har ofta fått förfrågningar, senast för ett år sen när den stora draken ville skriva om henne på hennes 40-årsdag. Nu på något sätt så hade hon i alla fall bestämt sig för att säga ja – till mig. Och då känner jag att det måste bli bra och då får jag prestationsångest och då kommer det inte några ord.

När jag var ute på lunchen gick jag förbi mina fotbollskompisar som även har en ostbutik. Eftersom det inte var folk i butiken gick jag in och pratade lite. Jag träffade tjejerna efter att jag skrivit om dem i tidningen och de tyckte jag verkade så trevlig att de mailade och frågade om jag ville vara med i deras fotbollslag. Och resten är som sagt historia.
I alla fall så nämnde jag för den ena att jag inte riktigt får ur mig texten och hon sa att jag ska sluta ha prestationsångest. Sedan de öppnade butiken för ett och ett halvt år sedan har de varit med i fem artiklar och av alla dem så tycker de att min var bäst. Vet inte om hon säger det för att vara snäll, men jag blev faktiskt glad. Och när jag tänker efter så brukar folk ofta säga det, att jag lyckats fånga det som är rätt, inte blandar ihop allting. Ska försöka tänka på det nu när jag sätter mig med den andra texten.