terapi

Jag klarade mig i går!
Tänkte berätta lite mer om min terapi och vad vi gör.
Jag har inte varit hos tandläkaren på sju år och inte heller hos doktorn. Jag går bara till doktorn om jag är helt säker på att jag inte ska behöva ta blodprov. Det börjar bli ohållbart nu att ignorera tandvärk, konstiga leverfläckar och dåligt blodvärde. Så för något år sedan tog jag mod till mig och hörde av mig till universitetets psykologprograms mottagning. Det är studenter som har en psykologmottagning som en del i sin utbildning. De har klienter och sedan får de vägledning av sina lärare.
Det dröjde jättelänge, över ett år, innan en terapeut ringde upp mig och jag fick komma på intervju. Sedan i februari ringde "min" terapeut mig och jag fick börja.
Metoden de använder sig av är Kognitiv beteendeterapi, KBT. Den går ut på att jag har lärt mig att vara rädd för något som inte är farligt och nu ska jag lära om. Till att börja med fick jag lära mig om metoden och terapeuten lärde känna mig och vad jag var rädd för. Vi jobbade bland annat med en ångesttrappa där vi satte upp vad som var minst jobbigt till det allra värsta.
Sedan jobbar vi med olika övningar som jag kan använda när jag möter det jobbiga. Det är andningsövningar, avslappnigsövningar och mindfullness. Just mindfullness går ut på att jag ska vara medveten i situationen och inte fly från det jobbiga (till exempel tänka på något annat och titta bort).
Förra veckan började vi med den delen av terapin som går ut på att jag ska lära om: exponeringen. Till att börja med så har vi tittat på sprutor och tittat på bilder. Det gick jättebra och jag mådde så bra efterråt.
I går skulle jag för första gången till sjukhuset för att se när de stack terapeuten och kanske även mig. För att hålla koll på min egen ångest får jag skatta den från ett till tio. Terapeuten har sedan ett schema där hon fyller i min ångest över tid. Innan vi gick in hade jag jätteont i magen och blev också yr en stund. Jag skattade min ångest till en sexa. Inne på avdelningen så fick jag chans att lugna ner mig och kolla på sprutor. Efter någon timme hade ångesten sjunkit ända ner till en etta. Då gick vi ut och tittade på när sköterskorna stack andra människor och sen fick jag även se när de stack min terapeut. Ångesten gick upp någon gång men inte mer än fyra och sedan snabbt neråt igen. Jag klarade det!

Nästa vecka måste de sticka mig. Förmodligen kommer jag må dåligt innan, men jag ska klara det. Jag vet att jag kan och jag kan andas mig igenom det. Jag vet det. Jag klarar det här nu.