förväntningsångest

Mamma berättade om tandläkaren som berättat om alla baciller i munnen. Tänkte i går kväll att det var bäst att börja skölja munnen med sån där grön grej så bakterierna dör. När jag stod där med den i handen så kände jag att jag inte ville hälla in den i munnen och skölja. Tänk om det var farligt, eller smakade illa eller gjorde ont. Jag försökte komma massor av anledningar till att slippa. Fast jag vet att egentligen inte är farligt.
Och då slog det mig.
Förra året så pratade jag med en bekant som är psykologstudent (i en vecka till bara faktiskt) och vi kom fram till att mina fobier förmodligen är förväntningsångest (ångest för att få ångest), eftersom jag mår som sämst före själva sticket, eller tanken på sticket, men sen när det är gjort (de få gånger som jag klarat det) så är det inga problem.
Men det som hände i går fick mig att inse att jag har förväntningsångest för så mycket mer än bara stick och sprutor. Den ångest jag började känna inför att skölja munnen med den där gröna grejen som gör att bakterier dör, var samma (om än i lite mindre dos) som jag får när jag måste bemöta mina rädslor.
Och när jag tänker efter får jag ganska ofta ångest av en massa saker som jag inte vill göra: ringa folk, prata med folk jag inte känner, göra saker jag aldrig gjort förut, sätta upp mål, hoppa från höga höjder, åka karuseller med mera. Saker där jag tappar kontrollen. En del av dem gör jag i alla fall och en del undviker jag och glömmer sedan bort.
Men att jag klarar vissa saker (som att jag klarade att skölja munnen) beror på att jag själv kan kontrollera det. Ett stick kan jag aldrig kontrollera. Jag är helt utlämnad till den som ska göra det, om de ska göra det, hur de ska göra det och när de ska göra det. Jag förlorar kontrollen helt.
Och det var också här som det slog mig: kanske är det något mycket större att ta tag i än fobin mot sprutor och stick. Förväntningsångest låter så mycket värre.