januari måste vara helvetesmånaden

Jag är på något konstigt sätt tillbaka till i höstas igen. Tillbaka i den där gamla vanliga jag som mest väntar på att tiden ska gå och att allt ska lösa sig utan att jag behöver göra något. Som hellre vältrar sig i missnöje än tar tag i saker.
Hm, kanske var lite väl hårdragen där, men men.
Jag har en lista med saker som jag bör göra i dag, men jag har ännu inte gjort någonting på den listan. Och jag vet inte om jag orkar ta tag i grejerna heller, trots att jag måste.
Varför känns alltid januari som en enda lång baksmälla? Är det för att man vet hur långt det är kvar tills det finns något att se fram emot igen? Är det för att allt är grått och trist och för att det bara är en massa tråkiga måsten (jobba, träna, söka nya jobb, äta bättre, vara roligare, snyggare, trevligare, bli en annan helt enkelt)?
Kanske är det också för att jag sa att jag skulle sätta upp mål. De gnager i mig hela tiden, men jag kommer bara på ett som inte är för stort för att misslyckandet, när jag inte klarar det, bara kan förbises. Och det är målet att springa Vårruset.
Varför blir inte januari i stället en månad när man ser fram emot allt nytt och kul som ska ske?