jag är sämst på att vara själv
Jag försöker verkligen. Men jag är sämst på att vara ensam. Och jag kan inte lura mig själv längre för jag har försökt så många gånger nu.
Första gången jag märkte av det var när jag flyttade till Frankrike 1999. Jag hade aldrig tänkt på det tidigare, men då slog det mig. Hemma hos föräldrarna var jag nästan jämt med dem: satt i köket, tv-rummet och så vidare. Nu var jag helt plötsligt själv och visste inte vad jag skulle göra och det stressade mig.
Sedan dess har jag försökt i omgångar, som när jag skulle jobba i Örebro sommaren 2002 och var i stort sett ensam i hela studentområdet, eller förra sommaren när Martin jobbade och jag hade semester. Jag försöker komma på massa grejer man kan göra själv, och jag ser till att komma ut: jag går på utegympa, cyklar egna långturer, jag tar med fika och sätter mig med en bok, jag går på stan, jag joggar, går ensam på museum, besöker biblioteket. Men det spelar ingen roll – det är alltid något som saknas.
I går kväll tog jag en lång cykeltur och trots att det är skönt att cykla vart jag själv vill så tänker jag hela tiden på allt jag kunnat göra om någon mer var med, om alla grejer jag vill berätta om och allt jag ser. Det är bara att inse, jag kan inte vara ensam.
Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte ha fem veckors semester själv. Jag vill inte vara ensam på kvällarna. Jag vill inte cykla själv, eller träna själv, eller laga mat själv eller rensa i landet själv.
Första gången jag märkte av det var när jag flyttade till Frankrike 1999. Jag hade aldrig tänkt på det tidigare, men då slog det mig. Hemma hos föräldrarna var jag nästan jämt med dem: satt i köket, tv-rummet och så vidare. Nu var jag helt plötsligt själv och visste inte vad jag skulle göra och det stressade mig.
Sedan dess har jag försökt i omgångar, som när jag skulle jobba i Örebro sommaren 2002 och var i stort sett ensam i hela studentområdet, eller förra sommaren när Martin jobbade och jag hade semester. Jag försöker komma på massa grejer man kan göra själv, och jag ser till att komma ut: jag går på utegympa, cyklar egna långturer, jag tar med fika och sätter mig med en bok, jag går på stan, jag joggar, går ensam på museum, besöker biblioteket. Men det spelar ingen roll – det är alltid något som saknas.
I går kväll tog jag en lång cykeltur och trots att det är skönt att cykla vart jag själv vill så tänker jag hela tiden på allt jag kunnat göra om någon mer var med, om alla grejer jag vill berätta om och allt jag ser. Det är bara att inse, jag kan inte vara ensam.
Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte ha fem veckors semester själv. Jag vill inte vara ensam på kvällarna. Jag vill inte cykla själv, eller träna själv, eller laga mat själv eller rensa i landet själv.
posted by Anna-Karin | 3:12 em
4 Comments:
... tänk dej sen om du skaffar barn, då kanske du kommer sakna egentiden du nu har... men vad hjälper det nu?! åh sånt här är så svårt tycker jag. att vara själv ska ju inte kännas som att vara ensam. det är så att jag önskar att du hittade nån hobby som slukade dej helt och hållet under tiden du hittar ett nytt och roligare och mindre stressigt jobb.
Ja, eller när jag är stressad. Fast de är svårt att trösta sig med när man känner sig ensam.
I höst ska jag försöka komma igång med kampsportsträning igen, det ska bli kul, då har jag lite att göra :)
Att vara ensam är bara skönt när man valt det själv. Annars kan det verkligen vara jobbigt! Som sagt - välkommen till Stockholm så går vi och äter glass på Café Kåkbrinken i Gamla Stan :-)
Jenny: tack för inbjudan, låter mycket roligare än att flänga runt själv i Örebro :)
Skicka en kommentar
<< Home