försvunnen men tillbaka

Jag försvann ett tag. Livet var så stressigt. Det var mycket på jobbet och sedan snabbt hem och trots att jag hade viljan och idéerna fick jag aldrig ner några blogginlägg. Trots att jag ville skrev jag aldrig om hur ensamt det var att vara ledig själv, om en tur med den gamla volvon med kompisarna, om lata dagar på baksidan. Inte heller skrev jag något om tapaskväll med delar av fotbollslaget och världens sämsta schlagerdj, eller att jag träffade korre-Anna på Gina Tricot. Inte ens att jag fick en komplimang för att jag alltid är så fint klädd, "jag gillar din stil". Inte ens det orkade jag skriva ner. Och det har sina förklaringar. Den ena, officiella, är att jag är trött, uttråkad, en av mina bästa vänner flyttar snart från stan och den andra har inte tid med mig längre på grund av pojkvän, det regnar och det känns allmänt piss. Den andra, den inofficiella, är allt det första och lite till. Men den är som sagt... inofficiell.

Sitt ursprung har den nog i varför jag bloggar. När jag började blogga såg jag det som en dagbok för mig själv. Jag ville skriva ner vad som hände på dagarna och lite reflektioner kring det. Det var som en mindre pretantiös fortsättning på mina lunarstorm och helgon.net-dagböcker. Men det blev inte riktigt så. Nu är bloggandet mer reflektioner och tankar. Ett ställe där jag kan skriva saker jag tänker på utan att jag ska behöva fundera på om de är intressanta eller inte. Ett skrivande utan krav. Inte ens krav från mig själv (var tanken). Och jag bryr mig faktiskt om responsen, även om jag är tudelad även där (med vilka som läser och inte). Vi fortsätter här som vanligt. Kanske kommer jag på under vägen detta andra år som bloggerska, vad jag vill och vart jag vill. I så fall säger jag till när.